SVENSKA DAGBLADET (Sweden) 1999
By Dan Backman

Vi ger en underskattad och bespottad genre den upprättelse den förtjänar
Analys västkustrock: I kväll fredag spelar Toto i Stockholm. Ett skickligt
studiomusikerband, lika älskat av sin publik som det är hatat av
musikskribenter. Bandet förknippas med begreppet västkustrock. Dan Backman
undersöker en missförstådd musikgenre.

Västkustmusiken kännetecknas mer av kollektivism än av individualism. Alla
spelar med alla, i mer eller mindre framträdande roller. Följande uppställning,
med 23 av de totalt 75 musiker som medverkat på västkustklassikerna här intill,
visar hur många som gått från inspelning till inspelning. Flitigast var Jeff
Porcaro (1954 - 1992) som förutom att ha varit Toto-trummis - och medlem av den
världsberömda studiomusikerfamiljen Porcaro - har medverkat på nästan alla
västkustalbum som gjorts.Västkustrock är ett lika missförstått som missbrukat
begrepp. För många, inräknat majoriteten av alla som skriver om populärmusik, är
det synonymt med slickad och opersonlig studiomusikermusik. För dessa är Toto,
som ju består av superskickliga studiomusiker, det allra mest typiska
västkustbandet av dem alla och Toto-hits som Hold the line och Rosanna typiska
exempel på västkustrock.

Missförståndet bygger dels på det felaktiga antagandet att studiomusiker är en
homogen grupp med likartad musikalisk inriktning, dels på en oförmåga att se
västkustrocken som en egen genre, fullt möjlig att definiera både i tid och rum.
Sofistikerad musik
Dags alltså att ställa saker och ting tillrätta och samtidigt ge en bortglömd
musikalisk epok upprättelse. Till att börja med kan vi konstatera att begreppet
rock ger signaler i fel riktning.
Västkustpop - eller västkustmusik rätt och slätt - är en betydligt mer adekvat
term då det faktiskt handlar om en sofistikerad sammanblandning av pop, soul och
jazz.
Ett slags ursprung går att hitta i den klassiska 60-talspoppen, Beatles och
Beach Boys. Ett annat i countryrocken: från Eagles över Poco och fram till
Orleans (det är ingen slump att några västkustare flyttat till Nashville).
Romantiskt vemod

Grundkaraktären är solig och avspänd, även om intrikata ackordsföljder, udda
taktarter och virtuosa soloprestationer i fusionskolan definitivt hör till
dagordningen. Likaså ett påtagligt perfektionistiskt engagemang i hela
processen: från låtskrivande till framförande och inspelning.
Viktigast är kanske ändå betoningen på det melodiska. Den ''rena'' västkustlåten
bärs alltid upp av en lika stark som romantiskt vemodstyngd melodi.
Geografiskt kan vi lokalisera genren till Los Angeles på den amerikanska
västkusten (därav namnet) och tidsmässigt till åren 1976 till 1983 (märkligt nog
sammanfaller epoken delvis med punken, dess absoluta motsats). Självklart har
det gjorts västkustmusik på andra håll, exempelvis här i Sverige, och självklart
har det producerats västkustmusik både före och efter. Ändå vill jag hävda att
det var just där och just då som epoken lyste som allra klarast.
Toto inte renodlade

Sett ur detta perspektiv är det tydligt att Toto inte är något renodlat
västkustband. Som studiomusiker har medlemmarna medverkat på ett otal av genrens
klassiker, som grupp betraktat ligger de närmare typiska AOR-band (adult
oriented rock) som Foreigner, Boston eller Kansas. Här talar vi alltså om
svulstig och melodiös hårdrock.
Nej, för att hitta den riktigt tillbakalutade västkustfeel-ingen får man leta
rätt på gamla vinylskivor - eller japanska nyutgåvor på cd - med artister som
Boz Scaggs, Bill Champlin, Kenny Loggins, Christopher Cross, Stephen Bishop,
Marc Jordan, Laura Allan, Jimmy Messina, Steve Kipner, Bobby Caldwell, Michael
Ru¬, Lee Ritenour, Valerie Carter, Amy Grant, Jay Gruska, Bill LaBounty, Jay
Graydon, Michael McDonald, Kim Beacon, Eric Tagg.
Eller med grupper som Pages, Larsen, Feiten, Maxus, Airplay, Full Moon, Nielsen
Pearson Band, Player, Sneaker.
Många okända för den stora massan, många sedan länge försvunna ur rampljuset.
Men, och här kommer vi in på det väsentliga, de flesta värda att återupptäckas
av en ny publik (leta på Internet, det finns entusiaster i alla världsdelar:
speciellt japanerna är riktiga västkustfreaks).
Länken mellan då och nu

Förutom de uppräknade artisterna och grupperna kan man hitta klockrena
västkustinfluenser lite här och där: från George Duke, Joni Mitchell och Earth,
Wind & Fire till Brand New Heavies och Bo Kaspers Orkester. När det gäller
enskilda plattor med artister som Brenda Russell, Rickie Lee Jones, Dionne
Warwick eller Al Jarreau kan man tala om mer eller mindre renodlade
västkustproduktioner.
Den starkaste länken mellan då och nu är utan tvekan David Foster. I dag en av
världens mest uppburna producenter och låtskrivare (verksam även som musiker och
arrangör), tidigare en av portalgestalterna inom västkustmusiken. Tillsammans
med Jay Graydon lade han grunderna till vad som komma skulle: extremt
framgångsrika produktioner med divor som Barbra Streisand, Celine Dion och
Whitney Houston. Men även med många av dagens unga r&b- artister, som Brandy och
Monica. Och, inte att förglömma, irländska syskonen The Corrs.
Hårdrock uteslutet

Även om jag i denna genomgång ansträngt mig för att verkligen renodla begreppet
västkust - och därmed har uteslutit det som ligger nära hårdrock, fusion eller
jeansblå Bryan Adams-rock - vore det ett kardinalfel att utelämna Steely Dan,
Doobie Brothers (Mauro Scocco-favoriter), Michael Franks (The prince of cool
passion) och Gino Vannelli (underbart pretentiös västkustfusion). Alla med helt
egna identiteter, alla med odiskutabla västkustkopplingar.
Var passar Steely Dan in?
Speciellt Steely Dan intar en särställning, som en monumental inspirationskälla.
Några få - som Michael Omartian, Je¬ Porcaro, David Paich, Michael McDonald och
Jay Graydon - har spelat med dem, ännu fler har drömt om att få göra det.
Förhållandet Steely Dan/ västkustmusik är emellertid komplicerat. Den gemensamma
nämnaren är betoningen på det musikaliskt komplexa, den sofistikerade
blandningen av jazzsynkoper och popmelodier.
Den stora skillnaden är den distanserat satiriska hållningen som präglat många
av Fagen & Beckers sånger, både textmässigt och musikaliskt.
Man skulle kunna säga så här: Om Steely Dan är som en Woody Allen-film så är den
''rena'' västkustmusiken mer som en Nora Ephron-film med Meg Ryan i
huvudrollen.

1 Pages: Pages (Epic, 1978). Richard Page och Steve George stod för
västkustmusikens allra vackraste sångstämmor. Deras grupp Pages gjorde tre
klassiska lp-skivor (detta är den första och bästa) innan de bytte namn till Mr
Mister och började göra reklamradio-låtar som Broken wings.

2 Valerie Carter: Wild child (ARC, 1978). Kvinnorna är dåligt representerade i
västkustgenren (och enbart som sångerskor). Tillsammans med Laura Allan utgör
Valerie Carter ett lysande undantag. Skivspåren The blue side och Trying to get
to you är två av genrens förbisedda mästerverk.

3 Airplay: Airplay (RCA, 1980). Av många betraktad som västkustmusikens heliga
Graal. Ett delvis överskattat samarbete mellan två av genrens portalfigurer: Jay
Graydon och David Foster. Innehåller den kanske allra mest kompletta
västkustlåten av dem alla: After the love is gone.

4 Bill LaBounty: Bill LaBounty (Warner Bros, 1982). LaBounty lägger ut varma
Fender Rhodes-ackord och sjunger som en sorgsen teddybjörn. Mjukgörande
västkustmusik av tidlöst snitt för alla med ett fungerande hjärta. Hårdpluggades
för många år sedan av Kjell Alinge i radioprogrammet Eldorado.

5 Marc Jordan: Mannequin (Warner Bros, 1978). Marc Jordans debut smeker utan
att vara insmickrande, svänger utan att vara påträngande. Intelligenta och
mångbottnade texter med snirklande melodier. Västkustmusik med
singer/songwriter-sensibilitet och jazziga synkoper. Bäst.

6 Lee Ritenour: Rit (Elektra, 1981). Ritenour är mest känd som jazzgitarrist.
Under västkust-epoken extraknäckte han på en hel del plattor samt gjorde en del
egna försök i genren. Detta är det bästa. Den underbart melankoliska Is it you?
drivs framåt av ett avspänt groove som saknar motstycke.

7 Cristopher Cross: Another page (Warner Bros, 1983). Cristopher Cross är mest
känd för Arthur's theme som han skrev med Burt Bacharach till en Dudley
Moore-film. Another page är fylld av rosaflufiiga melodier och sentimental text.
Underbart för den som vågar hoppa ut i ett pastellfärgat bollhav.

8 Boz Scaggs: Down two then left (CBS, 1977). Från gatumusikanteri i Stockholm i
mitten på 60-talet över Steve Miller Band och vidare till sydstatssoul. På
Silk degrees och, speciellt, Down two then left kombinerades allt till helgjuten
västkust. Steve Lukathers solo på A clue kan få en vuxen man att gråta.
J.D. Souther, sång. 5, 7.
Bill Champlin, sång. 3, 6.
Dean Parks, gitarr. 4, 5.
Jay Graydon, gitarr, sång. 3, 7, 8.
Steve Lukather, gitarr. 2, 4, 5, 7, 8.
Ray Parker Jr, gitarr. 2, 3, 8.
David Foster, klaviatur. 3, 5, 6.
Jai Winding, klaviatur. 5, 8.
Michael Omartian, klaviatur. 7, 8.
Jerry Hey, trumpet. 3, 4, 6.
Chuck Findley, trumpet. 2, 4, 8.
Steve Madaio, trumpet. 2, 8.
Ernie Watts, tenorsax. 7, 8.
David Hungate, bas. 3, 6, 8.
Abraham Laboriel, bas. 6, 7.
Chuck Rainey, bas. 2, 4, 5.
Steve Gadd, trummor. 4, 6.
Harvey Mason, trummor. 5, 6.
Lenny Castro, slagverk. 2, 4, 5, 7.
Steve Forman, slagverk. 1, 6.
James Newton Howard, klaviatur. 2, 5.
Victor Feldman, klaviatur, slagverk. 1, 2, 8.
Jeff Porcaro, trummor, slagverk. 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.
Västkustmusiken kännetecknas mer av kollektivism än av individualism. Alla
spelar med alla, i mer eller mindre framträdande roller. Följande uppställning,
med 23 av de totalt 75 musiker som medverkat på västkustklassikerna här intill,
visar hur många som gått från inspelning till inspelning. Flitigast var Jeff
Porcaro (1954 - 1992) som förutom att ha varit Toto-trummis - och medlem av den
världsberömda studiomusikerfamiljen Porcaro - har medverkat på nästan alla
västkustalbum som gjorts.

Svenskar på västkusten
Under västkustepokens gyllene år åkte artister från hela världen för att få
specialbehandling av studioeliten i Los Angeles (med högst varierande resultat
måste tilläggas). Från Sverige åkte Ted Gärdestad, Harpo, Janne Schaffer och
Anita Lindblom. På senare år har exempelvis svenska gitarristen Tommy Denander
och sångaren och låtskrivaren Andreas Carlson samarbetat med västkustmusiker.

© Svenska Dagbladet